Hej!
Mitt första inlägg i c/sweden (och på Lemmy helt och hållet).
Får se om intresset för frågan är större här än i Mastodons #svpol-sammanhang...
Jag funderar på vad "svenskhet" innebär? Och om det skulle finnas några identifierbara parametrar/egenskaper som gör mig mer "svensk"?
Jag tänker exempelvis: gemensamt språk (svenska), gemensamma traditioner (t.ex. julfirande på julafton med senapsglaserad kokt skinka) samt värderingar (t.ex. "arbeta heltid och inte ligga samhället till last").
Givetvis finns det subgrupper inom populationen som kan vara "svenska" utan att äta julskinka eller arbeta över huvudtaget. Men som population betraktat, och något som en överväldigande majoritet ändå "gör" är det exempel på traditioner och värderingar...
Personligen tycker jag inte utseende/fysiska egenskaper/hudton är en särskilt intressant parameter/egenskap för att utgöra svenskhet. Jag tror dessutom det är just på grund av att alla inte håller med mig här som hela frågeställningen ofta betraktas med misstänksamhet...
Om du vill bidra till definitionen kanske du har något förslag på fler parametrar/egenskaper?
Om du inte tycker det är en intressant/relevant diskussion, berätta gärna varför.
En annan aspekt som jag tänker på som jag inte setts nämnas är musik och skämt/humor. Jag har själv varit immigrant i ett annat land under några år och vad jag ser som kan skilja inhemska/integrerade mot nyinflyttade är t.ex. kunskapen om inhemska musikaliska stycken. Att kunna sjunga med i låtar under högtider, på fester, o.s.v. tror jag är en del av att vara ”svensk”, inte så viktigt del kanske men ändå. Sedan tror jag skämt är en del av det. Att t.ex. kunna fatta vad någon menar när det skämtar om någon ska vara en Svensson eller vad nu skämtet är är en del av att vara svensk. Det är ju iofs en del av språkkunskapen men handlar ju också om att man snappar upp de lite mer obskyra referenserna till kulturella ”memes”
Musik, absolut. Det är en del av "kulturen" som förmodligen påverkar en persons grupptillhörighet på ett annat sätt än bildkonst och litteratur. Tänker på "hårdrockare eller syntare"-fenomenet på 80-talet, att det skapar subgrupper (som förvisso sträcker sig utanför svenskheten i en bredare kulturell sfär). Men borde finnas ett lager musik som endast svenskar uppskattar eller åtminstone aktivt tar avstånd ifrån (Idas sommarvisa, Ledins "Sommaren är kort", Körbergs "Stad i ljus" o.s.v.). Och även sjunga med, "Helan går" och "Hej tomtegubbar"...
Humor är viktigt, och som du säger har det väldigt mycket med språket att göra. Jag har liknande erfarenheter av att sitta och hänga med delvis i ett samtal på främmande språk (som jag bara kan delvis), och det direkt blir tydliggjord att jag är outsider när alla börjar skratta och man "bara sitter där". Försök som görs att få skämtet förklarat på engelska bara gör ont värre.... Väldigt bra reflektion också kring att det inte bara är språkligt, utan också de "memes" som en svensk har (tänk Björne, Carola/Runar, Kalle på julafton, bollibompa-draken, Farbror Melker och Tjorven). Visst är dessa memes generationsbundna i högre grad i dag eftersom lägereldarna (genom tablåsänd SVT och tunnt medieutbud överlag) idag i princip är helt borta (men Mello och Fotbolls-EM/VM är kvar). Humor bygger som du påpekade ofta på dessa referenser, utöver språkliga lustigheter med dubbeltydigheter då :)
I båda dessa fall musik och humor, kan man rätt tydligt se att "svenskhet" ändras med generationerna. Jag påstår att den försvinner och urvattnas i högre grad för mina barn än när jag själv växte upp (för även om MacGyver inte är svensk, så var det en lägereld). Frågan är om fidgetspinners, att göra en "dab" och att säga "six seven" i tid och otid är tillräckligt långvariga trender för att ge samma referenser för dagens unga?