Du har rätt angående jämlikheten, i ett kortare historiskt perspektiv (1950-1989). Men sedan 90-talet rasar det mot ojämlikhet. Så det nya svenska är inte jämlikt.

Intressant betraktelse om respekten för auktoriteter, i synnerhet jämförelsen med Frankrike. Där dumpas gödselhögar av traktorkaravaner utanför parlamentet. Men här söker vi om tillstånd hos Polisen för att demonstrera (genom en kortare promenad på en central gata)... Kan det vara så att vi svenskar har en respekt för institutioner (snarare än personliga auktoriteter)? Jag tror det, och detta utnyttjas av skrupellösa aktörer när institutionerna korrumperas, för vårt förtroende för institutionerna är fortsatt krampaktigt stabilt.

Hela ditt andra stycke är en variant av det som lite nedsättande brukar kallas "landet mellanmjök". Jag menar inte att ditt stycke är nedsättande, tvärtom väldigt insiktsfullt! När vi har ett tillstånd av välmående befolkning, finns det inga "hungriga" eller "drivna" som är beredda att "armbåga sig fram", för vi har det ju rätt bra och "sitter gärna i båten". Det kanske är i och med inträdet i EU och privatiseringen av institutioner (som t.ex. vård och skola) som detta svenska liknöjda har rubbats. Sen har amerikansk soft power med "de ofantligt rika och onaturligt vackra" i dokusåpor som sänds dygnet runt i svenska kanaler har säkert gjort sitt till för att skapa ett missnöje med sin lott i livet.

Men är vi verkligen så effektiva i Sverige? Jag upplever motsatsen. Ett överutbildande av akademiker till "softa jobb" (som t.ex. kommunikatörer) utarmar effektiviteten. Det är viktigare att visa upp en fin PR än att faktiskt utföra jobbet. Se hur elnätet och järnvägarna förfallit under årtionden. Det har inte alltid varit brist på pengar, utan det handlar ofta om att pengarna går till fel saker. Långt ifrån effektivt och det blir inte ens "tillräckligt bra" längre...

Källor är min desillusionerade välvilja, wiki!, samhällspoddar och även här allmänt stor magkänsla