Politik

I dag föll domen i det mål som för första gången har prövat om nätfenomenet Dumpens namnpubliceringar står i strid med brottsbestämmelsen om grovt förtal.

Givet den påtagliga begränsning av yttrandefriheten som förtalsbestämmelsen faktiskt utgör är utfallet inte särskilt förvånande. Sara Nilsson, som är ansvarig utgivare för sajten, blir varken den första eller sista som döms för spridandet av uppgifter om andras överhängande eller tidigare brottslighet.

Jag är själv tveksam till förtalsbrottets uppenbara begränsning av möjligheten att berätta om egna och andras brottserfarenheter. Tveksam i ordets rätta bemärkelse, eftersom jag verkligen tvekar. Jag tror att lagstiftningen har en nödvändigt civiliserande inverkan på vår samhällsgemenskap men jag tror samtidigt att den har en oproportionerligt begränsande inverkan på utsatta barn och kvinnors rätt till skydd och erkännande.

Brottsoffer och andra berörda begränsas av förtalsbestämmelsen i sina möjligheter att berätta om reell fara. Ett sådant exempel såg vi i det så kallade Rönninge-fallet, där en tidigare granne dömdes för att ha spridit uppgifter om att den tidigare straffade Vilma Andersson hade flyttat till området.

Få skulle ifrågasätta rationaliteten och moralen i ett sådant agerande idag. Dumpen utgör ett annat exempel på i övrigt berörda, som genom sin uppsökande verksamhet identifierar personer med benägenhet att begå brott mot barn och unga.

Oavsett var förtalsbrottets gränser bör dras, min tvekan kvarstår verkligen, vill jag ändå passa på att komma ut som Dumpen-sympatisör. Det är både möjligt och moraliskt acceptabelt att förorda sådant som inte är tillåtet eftersom civil olydnad har en självklar plats i varje demokrati.

I min vardag och mitt yrkesliv möter jag sällan någon med annat än kritiska perspektiv på Dumpen. Så fort jag vädrar min uppfattning om publiceringarnas moraliska legitimitet möter jag rimliga invändningar om folkdomstolar och rättssäkerhet. Jag vet samtidigt (eftersom jag frågar) att ingen av dessa kritiker tar del av Dumpens publiceringar i den utsträckning som jag gör det.

Jag tar del av alla publiceringar för att förstå vad det är som har föregått den så kallade uthängningen. Ingen av namnpubliceringarna på Dumpen har föregåtts av annat än en dokumenterad önskan om att inleda en sexuell kontakt med en person under 15 år. Man kan inte halka in, man kan inte missta sig, man kan inte hamna på sajten på annat sätt än genom att uttrycka en vilja till sexuella kontakter med ett barn.

Även om jag förstår och naturligtvis medger risken att publiceringarna leder till stor utsatthet hos den uthängda är min förtrogenhet med utsattheten hos groomade barn så stor att jag ändå vidhåller min uppfattning: det är alla vuxnas ansvar att avstå från att sexchatta med barn och att söka hjälp om man inte klarar det.

Jag hade visserligen hellre sett att Dumpens verksamhet hade kunnat överföras till Polismyndigheten, men en sådan överföring hade fordrat en lagändring på det sättet att sexuella kontakter med fiktiva barn skulle kriminaliseras.

En sådan lagförändring hoppas och väntar jag på. Jag hoppas också att Dumpen, i linje med principerna för civil olydnad, har uppmärksammat problemet med sexuell rovdrift på barn i den utsträckning att de snart har utdaterat sig själva.